16:00

Jag har kanske fem olika bollar i luften, och i varje boll finns minst ett eller två frågetecken eller utropstecken som jag inte orkar ta itu med. Största bollen kanske är den första; jag. Jag orkar inte ta mig i kragen, för jag har ingen som helst motivation kvar till någonting. Jag ser att jag skulle kunna få en smula kraft och påbörja något, men jag är inte direkt den som avslutar saker, så det är ingen idé. Dessutom skrämmer de andra bollarna mig så mycket att det kommer rinna ut i sanden ändå.

Eftersom jag är för feg för att konfrontera folk, eller prata med folk öht om sånt som egentligen inte spelar någon som helst roll, så skriver jag vad jag tänker här, fast utan nämnda namn:

Jag har blivit ett jävla dörrstopp. Ett stopp som har tappat sin spänst liksom. Man kan stänga dörren hur man vill ändå, det är bara lite trögare. Eller jag vet inte vad jag vill säga. Jag tror bara inte att vi är på samma ställe, och det suger.

Och du. Spelade det någon roll att det var jag? Eller händer det där varje kväll ändå? Jag vet inte vad du gör med mig, men det finns nog ingen annan som gör mig så jävla nervös över perfektion som du. Kanske beror det på att jag redan vet vad som står på sista sidan.

Du också. Varenda cell i min kropp vill utnyttja dig och ta tills det inte finns nånting kvar. Ge igen för andras ostar. Jag ljuger om dig. För mig själv också, bara därför. Jag tycker du ska göra något åt det, för jag kan inte. Jag vill inte ens försöka.


Igår hade jag min första nyktra dag sen i mitten av april. Inte illa pinkat. Men idag är jag igång igen, köpte några starköl. Är på väldigt konstigt humör, vilket kanske märks i texten här ovan. Vet inte vad jag vill. Har lust fast ändå inte. Har ork fast ändå inte. Jag vet inte. Jag saknar någon, men jag vet inte vem.

Igår såg jag en till av mina farbröder. Ja, justja, måste ju skriva att jag har träffat en av dem några gånger nu. Det går rätt bra, och en sak som varit så stor för mig under alla år har minskat betydligt. De har liksom mänskliggjorts på nåt vänster. De är inga gudar eller monster längre, utan bara... Ja, jag vet inte. Människor är kanske att ta i, trots allt. Men det är skönt. Nu är jag två stenar lättare.


Nej, snart är det fan slutlekt. Jag börjar gå isär. Jag tror jag behöver en ordentlig man.

Eller nej; vatten.