15:30

Jag var ändå hyfsat smart i min abnorma stupiditet igår och inatt. Vilket förvånar mig, för av alla idioter på jorden måste jag ju vara den värsta. Bara att ha föreställningen om att jag skulle vara nån jävla superwoman som liksom mitt i min sjukdom skulle ha någon slags nu-är-det-bra-spärr är ju så fruktansvärt naivt att jag vill gömma mig nånstans. Jag klev över den gränsen redan efter några minuter för fan. Jag har sovit två timmar de två senaste dygnen, och ätit nån macka. Det är det ju bara att tänka på med ett leende egentligen, men jag trodde inte att mitt samvete skulle vara så här snabb på att hinna ikapp mig. Och vad gör man då? Jo, man kör reprisen. Här någonstans borde någon ha skjutit mig. Och det är knappast illa ännu.

Jag förvånas över mitt sätt att prata om det med folk, samtidigt som det är väldigt självklart att jag omedvetet väljer den taktiken, för jag vill ju inte bli övergiven. Men det slår fel. Jag får inte reaktionen mitt huvud är ute efter. Så jag får de där tankarna ändå. Jag liksom ger mig själv en käftsmäll, och egentligen är det väl precis vad jag förtjänar. Om man ska vara sån.

Men jag kanske målar fan på väggen, egentligen kanske det är no biggie. Det märker jag.