20:30

Nu känns det sådär naivt igen att tro att något skulle kunna toppa gårdagen.

Garage i all sin ära, men det var faktiskt förvånansvärt och oerhört skönt att för en gångs skull vara anonym på krogen. Och att se lite andra ansikten än de man redan kan namnen på och träffar två-tre dagar i veckan. Det känns helt löjligt bra, lite som att man upptäckt världen på nytt. Det var liksom så klockrent. Vår attityd och inställning från början, läget och situationen. Att Arvid var med och agerade räddare i nöden så att vi slapp eventuella obekväma situationer, att det fanns en massa dreads och crustare att dreggla över, att hela jorden var på topp. Nej, jag vet inte, men igår fördes jag tillbaka till något jag verkligen gillar och kanske någonstans har tappat bort och saknat. Jag är så jävla glad över att jag och Sara klickar så bra, att ribban på allting är satt så lågt nu och att de enda snefyllorna jag råkar ut för nu för tiden är i mina drömmar. Jag känner mig botad. Score.

Klockan 5.40 slog vi upp dörren till Arvids lägenhet och däckade på fem röda. Glad över att äntligen kunna släppa taget om honom, bokstavligt talat alltså, eftersom karln hade ramlat in i varenda buske på vägen om jag och Sara inte hade haft ett stadigt grepp om varsin arm på honom. Men med all jävla rätt dock. Godphobia röjde Snövit och jag och Sara röjde Klubb Gås. Vi blev givetvis sådär sjukt tokraggade på som bara vi kan bli. Jag blev lovad en middag.

Apropå middag så drog jag och Arvid en varsin välförtjänad pizza till frukost idag. För mina sista pengar, men det var det värt. Ibland är pizza helt sådär gudomligt gott och passande. Idag t.ex. Nej, vafan, en repris på det här eller?