16:30

Kärleksdravel.

Jag ljuger lite. Delvis. För hur mycket bättre jag än blivit på att låta förnuftet vinna över känslan, så verkar den inte gå att utplåna helt. Vid slutet av dagen önskar jag ändå alltid samma sak. Om du frågat mig om det nån gång, har jag givetvis inte haft någon aning. Men det här hände: det dök upp som en jävla uppenbarelse i morgondimman, bara fanns där helt självklart och blottat, som att gud tänkte i'll give her a break och bara slängde fram den till mig, förklaringen på vad jag håller på med. Nu väntar jag varje vaken sekund på att få facitet också. Det är inte så jobbigt, jag litar på att jag i värsta fall löser det själv. (Jag vet inte om det är någon slags kvinnlig intuition eller vad det kan vara, men jag är ofta ganska säker på att jag kan lösa även de mest omöjliga och knäppa saker jag ställt till med på kärleksfronten. Jag bara känner det, liksom.)

Grejen är alltså att det här med att "kvinnor behöver karlar lika mycket som fiskar behöver cyklar" inte riktigt stämmer. För mig, however. Jag saknar väl nåt eget och måste luta mig på någon annan. Jag vet inte hur man gör annars. Men just nu är min sits faktiskt klockren, beroende på hur jag tar vara på det, för hela trygghetskvoten fylls aldrig av någon annan. Mycket, men inte hela. Förstår ni hur lyckligt lottad jag borde anse mig själv vara? Alltså personlig utveckling i lagom takt, osv osv - rekommenderas.

Borde vara på bra humör på grund av det, men vet inte. Man släpar ju runt på det där jävla paraplyet oavsett väderlek.