22:00

Den här dagen har verkligen legat på botten. Jag hade förväntat mig för mycket, förväntat mig att det skulle finnas iallafall en gnutta respekt kvar, men jag hade visst fel. Om jag ska vara ärlig så förstår jag inte varför jag fortfarande försöker. Någonstans förstod jag ju att det inte skulle kunna komma något bra ur det här. Jag borde lämnat det där. Verkligen.

När det kändes som värst skrev Arvid hej från Ukraina och lyste upp min tillvaro lite, som om han kände det på sig. Han frågade hur det var, jag ljög och sa att det är bra. Sedan log jag nästan hela vägen till Ica där jag köpte ett sexpack folköl eftersom mitt liv går att jämföras med Tjernobyl just nu. Öde och väldigt ohälsosamt. Men vad gör det? Snart är allt bra igen. Så fort mina människor är tillbaka på sina platser. För idag gör alla något spännande utan stackars mig.

Jag har PMS.