23:15

Jag var dålig på att springa ifrån mig själv den här gången. Jag kan inte helt skilja på den här perioden av "nedstämdhet" och alla andra gånger, men det är något som är annorlunda nu. Det kanske nästan känns som en befrielse att inte veta precis vad. Att kanske för en gångs skull vara okej med att bara må anus. Att inte bryta ner allting i partiklar, att inte fastna för länge i skallen. Kan jag inte bara få grina en gång?

Sanningen är nog att jag är en enda stor lögn. Hela jag. Det finns nog inte ett uns av verklighet kvar i den här kroppen. Jag vet inte ens vad som blir över om man plockar ner min armering av ölburkar. Och ilskan och besvikelsen över att ha gått så här långt. Jag är inte ens klok nog att till hundra procent klandra mig själv för att jag blev den jag blev. Besviken är jag, för att jag aldrig blev den jag borde ha blivit. För att jag lät mig krossas på vägen, och för att jag tamigfan hjälpte till.

Jag bryter ner mig själv precis som jag bryter ner varenda undran för att det finns något här som jag inte rår på.

Så jag måste försvinna lite. Gå ner till djupet av mig själv och byta ut sugröret mot en fet jävla tunnel, för 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20 och 21 är för tungt att släpa på. Jag har inte bestämt mig för att lyckas den här gången heller, det skulle jag aldrig kunna göra. Det är inte heller så att jag på nåt sätt har mer vilja nu, eller ens vilja över huvudtaget, utan nu har jag inget val längre. Det är på vippen.