21:30

Jag har satt ord på det hela. Snedvridet. Jag har varit helt spiknykter i sju dagar nu och dessutom jobbat två av dagarna. Snedvridet. Alla relationer till folk blir helt annorlunda. I min vanliga vardag har jag lärt mig att leva med det, där vet jag vem jag är även i det här läget, men att slänga mig in i ett arbete också... I fredags när vi hade stängt och jag var kvar och kallpratade lite med Smuts och alla andra fick jag en sån jävla äcklig känsla. Lite som att "jag känner inte er. Vad gör jag här? Det är inte mig ni brukar prata med", jag blev uppdelad i två. Jag såg mig själv utifrån, liksom som från någon annans perspektiv. Uppifrån, utanför kroppen. Och fick känslan av "vad gör jag här? Hur hamnade jag här? Vem är jag här och nu? Är det här jag är när jag är här? Varför pratar de med mig som att de känner igen mig och kan mitt namn? Jag tror jag vet vilka de här människorna är för det känns bekant, men det är fan inte rätt. Det är nåt bisarrt. Vad är Garage för nåt? Varför är jag inte fem år längre? Vart tog tiden vägen? Hur hamnade jag här? Vad hände?" ungefär. Hela världen vändes upp och ner och la grunden till ångesten jag haft sen dess, men som faktiskt börjar dala nu. Jag har surfat på vågen men inte gett efter. Nu väntar bara ifrågasättningen. But I'll be alright.