22:30

Undrar om jag kommer komma ur det här vi kallar livet som en känslofrostig jävel. Någonstans önskar jag mig en slags andlig pånyttfödelse, en religiös uppenbarelse, som inte nödvändigtvis alls behöver ha något med någon gud att göra. Men en tro, en grund, en spirituell vägledning.

Jag är ändå ganska säker på att jag kommer leva det liv jag är menad att leva fullt ut, och jag har nu lärt mig att använda positivitet som känsla, inställning och attityd inför de flesta situationer. Man kan lättare välja sina låga stunder och dra sig undan när man behöver det, om man behöver det, istället för att ständigt eller helt plötsligt sätta sig på tvären i nära och käras halsar. Jag vet att hjärnan har en tendens att falla in i ett invant känslo- och tankemönster när man står inför saker som tidigare framkallat starka negativa känslor, vilket till viss mån givetvis är bra för oss, men inget överdrivet är sunt. Jag tänker bryta alla dessa onda cirklar och bara blicka framåt.

För var dag som går blir jag mer och mer övertygad om att jag själv till hundra procent styr mitt liv och hur jag trivs i det, men jag har kommit till en punkt där jag börjat oroa mig för eventuell ökad brist på empati. Empati för mig är en av människans viktigaste egenskaper och något man inte bör tappa greppet om. Jag är rädd att ju högre upp jag klättrar, desto hårdare trampar jag på dem under mig. Jag vill inte det. Det måste finnas en balans hela tiden, utan plats för högmod. Jag vill vara en, i den aspekten, bra medmänniska. Inte en känslofrostig jävel.