13:00

För tre månader sen tyckte jag att det var riktigt lyxigt med en kille som var stolt över att presentera mig som sin flickvän inför sina vänner. Jag tänkte att det här ska inte bli några större problem att vänja sig vid, och det blev det inte heller. Jag tycker om att han är en naturbegåvning i konstiga saker och helt novis i andra lite mer självklara grejer. Att han har en oerhört lugn energi, att han alltid är snäll, att han ger mig plats, att han visar väldigt tydligt att han tycker om mig och att han krigar med mig. Inte mot mig, aldrig mot mig. Att han pratar i sömnen också. "En mental fuling, gör det bara!" sa han härom natten. Det är lite underhållande faktiskt.

Igår tränade jag lydnad med Diezel. Vill få henne att ligga ner mitt i ett frikommando, pang. Tjugo minuter senare kunde hon grunden, så nu är det bara finslipet kvar. Hon är kvick. Jag har på några minuter åt gången lärt henne "fot", "gå runt", "dansa", "lyft" och att springa sicksack mellan stolpar som i agility. Att göra uppletande med både godis och leksak är heller inga problem. Snart ska jag flika in markering vid söket också, men då kan jag garanterat inte använda mig av något ätbart, då hon inte kan låta bli någonting överhuvudtaget som sticker upp från marken. Allt går ner. Valpfasoner.

Och katterna mår bra. Prinsen är skruttig, Celine är svansig, Miley är tjock, Bobby är... sig själv.