Ja, nu har jag legat ordentligt på latsidan eftersom det har varit en del att tänka på. Fler än ett beslut och mitt huvud går i högvarv. Jag står till arbetsmarknadens förfogande igen äntligen, vilket innebär en del förändringar. Nu gäller det jobb, och jag har en tendens att knäckas lite alldeles lagom mycket av jobb.
Så jag tänker satsa på praktik i första hand. Mjukstart, cuz I'm worth it. Jag vill göra ett butiksbiträde av mig själv, i en hundbutik som jag och Linus på våran fritid spenderat ganska många timmar redan, shitchattat med ägaren som är utbildad hundinstruktör och hundpsykolog med fyrtio års hundvana. Jag tycker om henne mycket, jag vet att hon tycker om mig och att hon tycker att jag är en såndär som man kan lita på med problemhundar av tunga raser. Hon säljer kattsaker utan att kunna ett skvatt om katt, och dessutom har jag lyckats sälja en vara till en kund i hennes butik redan, haha. Hon bara måste ta emot mig.
Apropå hund. Idag fick Linus ett samtal från sin chef om att det, hos hans dotter, mellanlandat en vit schäfertik som måste ha ett nytt hem omgående. Hon har givetvis blivit illa behandlad de senaste månaderna, av en man förstås, och är därmed rädd för män, men annars verkar hon reko. Rädslan kräver lite jobb, men ingen match. Chefen och dottern tänkte genast på oss och ja... inte säger man nej till en hund i nöd. Vi ska iallafall träffa henne imorgon efter jobbet och se vad hon är för typ. Niclas respons på det var; "det räcker inte med ett zoo, vi ska ha en kennel också" och det håller jag med om att vi ska, även om hans utlåtande kanske var lite mer en uppgiven fråga än ett ställningstagande.
Nåja. Löser sig allt med Jobbcenter och praktik precis som jag önskar så har jag snart en lön och tar min man och startar upp mitt zoo- och kennelliv i en annan lägenhet. Mwahaa...
Apropå hund. Idag fick Linus ett samtal från sin chef om att det, hos hans dotter, mellanlandat en vit schäfertik som måste ha ett nytt hem omgående. Hon har givetvis blivit illa behandlad de senaste månaderna, av en man förstås, och är därmed rädd för män, men annars verkar hon reko. Rädslan kräver lite jobb, men ingen match. Chefen och dottern tänkte genast på oss och ja... inte säger man nej till en hund i nöd. Vi ska iallafall träffa henne imorgon efter jobbet och se vad hon är för typ. Niclas respons på det var; "det räcker inte med ett zoo, vi ska ha en kennel också" och det håller jag med om att vi ska, även om hans utlåtande kanske var lite mer en uppgiven fråga än ett ställningstagande.
Nåja. Löser sig allt med Jobbcenter och praktik precis som jag önskar så har jag snart en lön och tar min man och startar upp mitt zoo- och kennelliv i en annan lägenhet. Mwahaa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar