11:00

Att leva är ju den verkliga utmaningen.

Förut kunde jag tycka att knark- och suplivet i sig var ganska häftigt. Men framför allt skönt, eftersom det bara var att släppa på allt och köra. Man hade en anledning... Eller rättare sagt; man hade ingen som helst anledning att vara skärpt och ta ansvar. Inte ens för det egna livet, ingenting. Jag tror inte att ångesten gror ur dopaminbrist egentligen, utan att man någonstans där inne vet att man är ett jävla pinsamt svin. Men det är ganska lätt att ta bort, det är bara att börja om igen, och så är hamsterhjulet i rullning. Enkelt, easy way out. Jag brukade tänka att det var så lätt att leva Svensson, att vi som hade skaffat oss lite sämre förutsättningar hade det så mycket värre och var alltså lite bättre än alla andra för att vi överlevde ändå, trots allt.

Nu håller jag inte med. Just nu gör jag det svåraste jag någonsin gjort. Jag lever på riktigt, helt fri, helt på lika villkor, och jag kan titta folk i ögonen. Jag tycker att det pinsamma jävla svinet är 24-åringen som fortfarande inte kan ta hand om sig själv, och jag är inte den längre. Jag känner, jag känner verklighet varje dag, och jag måste ställas inför utmaningar och beslut som jag hittills alltid har medicinerat eller ursäktat bort på ett eller annat sätt. Jag måste vara skärpt och jag måste för en gångs skull tänka och vara absolut bara den jag är, ingen eller inget annat. Det är den riktiga utmaningen. Testa det, du.